I'M GOING HOME

MY THOUGHTS

Vet inte ens hur jag ska börja detta inlägget. I skrivande stund sitter jag i mitt rum i Chicago med världens lättnad inom mig och halv packade resväskor runtomkring mig. Lite ångest när alla försöker övertala mig, både dem som vet och dem som inte vet. Men jag har redan bestämt mig, biljetterna är bokade och snart kan jag må bra igen. Om en vecka sitter jag äntligen på planet påväg hem till Sverige.. 

När ni läser detta däremot så är jag hemma i Sverige igen och jag förstår att det kommer som en chock för många och att alla kommer undra varför. Och hur jag än skriver det kommer jag aldrig kunna beskriva de så ni förstår till 100%. För det är inte förrän ni har varit med om det själva som ni faktiskt kan förstå och vi alla är olika, så oavsett om du själv är eller har varit au pair så är det inte samma för oss. Du kan ha eller har haft en helt underbar upplevelse och förstår inte alls hur jag kan åka hem. Men du är inte mig och jag är inte dig. Detta passade helt enkelt inte mig och det är sådant som händer, men jag är glad över att jag chansade och testade. För att sitta där ovetandes och undra hur det kunde ha varit hade nog varit värre, även om jag haft en riktigt hemsk tid här över. Utåt sätt kanske allt har sett helt fantastiskt ut, men ni vet bara en väldigt liten del även om jag har delat med mig av mina tuffa stunder också.

Men jag har väldigt mycket med mig i bagaget hemifrån som inte ens min pojkvän, bästa vänner eller familj vet om. Och det är inte något jag har planerat att berätta för dem, därför kommer jag inte heller berätta det öppet här. Men kan dela med mig av så mycket som att redan i Sverige led jag av panikångestattacker och hade det väldigt tufft, vilket gjorde det ännu tuffare för mig att få en såpass tuff start här över. Vem vet hade jag kommit till en bra familj från första början och sluppit kämpa mot både mig själv och familjen så hade jag kanske kunnat få en underbar tid här över. Eller om jag bytt familj i rematchen så kanske jag kunnat få en nystart, men det var inte ens något jag vågade chansa på. Men när jag mådde som allra sämst mådde jag riktigt dåligt, det finns inte ens ord till att beskriva hur dåligt jag mådde och det var riktigt illa. Så efter att ha pratat med mamma insåg vi att det var bäst för mig att åka hem innan jag skulle bli inlagd. Då förstår ni kanske hur illa det faktiskt var..

Det kan hända att detta är lite av ett misslyckande, men jag testade iallafall. Jag gav mig iväg alldeles ensam och flyttade in till en familj jag bara skypeat med några få gånger, det är ganska sjukt ändå. Men jag ska inte behöva må dåligt för att bevisa för mig själv eller alla andra att jag kan klara detta. Måndag-fredag var ett rent helvete, jag vantrivdes något fruktansvärt, det var inte så här jag ville leva. Fredagkväll, lördag och söndag var dagarna jag mådde bra och var lycklig. Men 2,5 dagar lyckliga av 7 dagar på en vecka är inte något man ska behöva gå igenom och absolut inte i ett år.

Folk kan få tycka precis vad dem vill om att jag gav upp och åkte hem. Men samtidigt, har du varit i min situation själv? Om inte, då föredrar jag att du inte har en åsikt överhuvudtaget. Och sen kan jag inte bry mig mindre om vad andra tycker, för jag själv insåg hur dåligt jag mådde och jag skulle aldrig velat någon annan att må så dåligt. 

Ångrar inte en sekund att jag valde att åka, för jag har växt som person, fått uppleva saker, blivit starkare och tagit mig an prövningar. Livet kommer nog aldrig bli enkelt, det kommer pröva dig om och igen. Men du måste bara lära dig hur du tar dig igenom dem och omringa dig med folk som du kan lita på. Jag önskar att livet bestod av en enda enkel raksträcka, men uppförsbackarna är där för att utmana dig och göra dig starkare och har du riktigt otur hamnar du i en berg o dalbana, men har du viljan att ta dig dig igenom de kan du nog banne mig uppnå vad som helst här i livet. 

Sen alla dessa eviga frågor.. Ska man tänka på sig själv eller andra i första hand? Ska man tänka nutid eller framtid? Oavsett vad man gör nu så påverkar det ens framtid, men det man inte vet är om det kommer gynna eller förstöra ens framtid. Folk har hela tiden sagt att jag inte ska åka hem för att jag kommer ångra mig och aldrig få en sådan här chans igen. Men vem vet, det kanske jag får? Kanske inte? Samtidigt om jag stannar så kanske jag mister saker där hemma som jag jobbat hårt för. Vill jag verkligen vara ett helt år ifrån familj, pojkvän och vänner? Vill jag sluta med handbollen som jag lagt ner så mycket tid på? Vill jag sluta ett jobb jag trivdes så fruktansvärt bra på? 

Jag önskar att man kunde få en inblick i framtiden, så man kan få lite tips på hur man ska hantera nutiden. Men samtidigt är väl det charmen med livet att man inte vet hur framtiden ser ut och att man ska leva varje dag till fullo. Men alla dessa valen och besluten man måste ta knäcker en, så ett facit ibland hade varit skönt. Har alltid varit personen som tagit det säkra framför det osäkra och det kanske har funnits en anledning till det. För ute på öppet hav stormar det en hel del och har du inte orken att ta dig igenom stormen när seglet inte kan rädda dig längre så drunknar du. Livet handlar alltså om styrka och tur. För ja vissa har helt enkelt en himla massa tur.

Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för styrka då jag har kämpat i motvind, höga vågor och stormar men hela tiden tagit mig ur det helskinnad. Kanske ett ärr här och där på insidan, men det bevisar ju bara vad man tagit sig igenom och hur stark man faktiskt är. Men man måste spara på sina krafter och ta rätt beslut i tid, för hur länge orkar man egentligen vara stark? 

Sekunden jag bokade min biljett hem så var det som att jag kunde andas igen, att en sten lättade från mitt bröst. Det sägs att allt händer av en anledning och detta var helt enkelt inte mig, nu får jag åka hem och se vad livet har att erbjuda hemma istället. Med detta i bagaget är jag starkare än någonsin och har insett att det kan vara ganska bra att vara förbannat envis ibland. Man måste misslyckas för att lyckas och det kan hända att jag sitter där om 2 månader och saknar livet i USA, men det kan också vara så att jag var så nerbruten att de inte fanns någon glädje kvar alls. 

Nu ska det bli skönt att få komma hem och starta om på nytt och bygga ihop mig själv igen. Att få krama om alla jag saknar och må bra, trivas och förhoppningvis bli av med mina panikångestattacker. Sen har ni kommit så här långt så kan jag även meddela att allt detta handlar inte bara om USA resan, utan det har även dragit upp gamla sår som inte läkt vilket har gjort allt mycket värre. Men jag som person kan inte heller kämpa emot allt de, jag är bara människa. Jag må vara stark och visa mig perfekt utåt, men även den starkaste orkar inte hålla ihop förevigt. Så låt er inte luras av en fasad någon har byggt upp bara för att de ska se bra ut, du har inte en aning vad som pågår inne i den personens huvud. Och jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig eller liknande, men jag vet att ni kommer undra. Därför ger jag er ett svar rakt av här så vi kan hoppa över alla frågor förhoppningsvis.. 

KRAM 

always be kind.

Gillar

Kommentarer

hannagothberg
hannagothberg,
Ha en fin fredag! KRAMIS
nouw.com/hannagothberg
Pernilla Hansson
Pernilla Hansson,
Sitter just nu på Arlanda o storgråter, längtar tills jag landar på Landvetter o du står där o möter mig!!! ❤️
Jag vet att du tagit rätt beslut o komma hem. Jag är oerhört stolt över dig o allt du tagit dig igenom. Dessutom däröver på egen hand. Se inte detta som ett misslyckande mitt hjärta, utan ytterligare en prövning i livet samt allt som inte stjälper dig..stärker dig!!!❤️
Grym e du...
Nu tar vi tag i allt tillsammans o löser detta.
Puss & kram mamma😘
IP: 82.99.3.229