ÖPPET OCH ÄRLIGT

MY AMERICAN LIFE

​Antingen om inga andra au pairer har mått som jag har gjort eller bara inte skrivit på sin blogg hur illa det varit dem första dagarna. För jag har aldrig varit med om något liknande. Jag är stark som människa, visst jag kan vara känslig och bli ledsen eller sårad lätt. Men jag är alltid stark och visar mig stark även om jag känner mig som världens svagaste. Jag har gått igenom en hel del som många inte vet om och allt detta har gjort mig stark och helt plötsligt är det som att jag lämnade mitt starka ja hemma i Sverige. Känns som jag gråtit konstant sen jag kom hit, så fort jag har gått upp vill jag bara gå och lägga mig igen och sova bort tiden och inte ens gå ur sängen. I vanliga fall så hade jag hittat ett sätt att bara dra på ett leende på läpparna och sen ge mig ut och upptäcka saker, få tillbaka glädjen och inse att detta är det jag drömt om. Istället trycker jag ner mig själv och får mig att må ännu sämre. Har till och med legat och kollat efter flygbiljetter hem, då är det illa. Många tror säkert att det är pga att jag vill hem till Lucas, men så är inte fallet. Självklart, jag saknar honom.. Men jag vet också att han finns kvar när jag kommer hem. Likaså min familj och mina vänner. Och det tar emot att missa ett helt år, 365 dagar tillsammans med dem. För oavsett vad alla försöker intala en så är det en lång tid och man glider isär. Klart dem finns kvar när man kommer hem,  men man kommer samtidigt stå på två helt olika plan i livet. 

Det är absolut inget fel på familjen här över, dem är hur snälla som helst. Utan i detta fallet är det mig det är fel på. Den här uppbyggda drömmen jag har haft har känts som den helt plötsligt har kraschlandat. Är detta verkligen jag? Kommer jag kunna bo hemma hos en annan familj. Mitt liv hemma i Sverige är kanske tråkigt, men på något vänster är det mig. Jag är den där tråkiga som gillar det där med rutiner. Att kunna gå upp på morgonen och gå till jobbet, komma hem och kanske dra till gymmet och sen äta middag med familjen innan man bäddar ner sig i soffan med en miljon värmeljus och kollar någon film långt in på natten fastän man ska upp tidigt dagen efter och jobba. Det är det livet jag är bekväm med, så hur ska jag nu kunna ta in att jag bor hos en annan familj där jag knappt vågar gå och ta ett glas vatten själv eller där jag sitter med familjen och bara ler och nickar fram tills jag ska gå ner och gråta i mitt rum med en film eller serier. Är det ens normalt att gråta såhär mycket som jag har gjort hittills? Mina ögon svider, min näsa är helt igentäppt och huvudet dunkar. Känns som jag aldrig gråtit såhär mycket tidigare och då har dem senaste åren varit katastrofala på den fronten. 

Det var ju precis detta jag ville. Jag behövde en break från mitt liv i Sverige för jag mådde inte bra. Absolut, jag har världens bästa pojkvän och är super kär. Har en familj som jag älskar mer än allt annat och jag har vänner jag skulle göra allt för. Men innerst inne mådde jag inte bra. Jag behövde komma iväg och stå på egna ben, känna att jag klarade något som ingen annan trodde jag skulle klara. Och vart har vi kommit nu? Vi har kommit till precis den punkten alla andra pratade om. Att jag inte skulle klara de. Ville så hemskt gärna tro att jag skulle klara de, men let's face it. Jag är ett vrak just nu. Men har lovat mig själv och min familj att iallafall försöka. Tror ingen vet hur dåligt jag faktiskt mår för tillfället och det är lätt för alla andra att säga att det blir bättre du fixar detta, du är stark. 

Så för deras och min egen skull ska jag försöka göra så gott jag kan för att må bättre. Så ska ta mig ur sängen, hoppa in i duschen, göra mig iordning och dra på mig ett fejk leende som jag är mästare på och gå upp till resten av familjen. Min värdpappas mamma är här, så vi ska ut och äta lunch tillsammans med henne och sen kommer min LCC på besök. Och får hoppas att det blir en mindre ledsam dag och att jag inte behöver smita iväg för att gråta. För är det något jag är bäst på så är det att fejka hur jag mår. 

Ett sjukt ärligt inlägg. Men samtidigt, hade jag varit i denna situation och läst detta inlägget på någon annans blogg så hade jag blivit överlycklig att någon annan mår som mig. Att jag inte är ensam om att känna såhär. För oavsett hur mycket dem har gått igenom att man ska prata med sin värdfamilj eller LCC hur man mår osv så är det inte så enkelt att efter 1,5 dag sätta sig och gråta framför människor man inte känner. Jag gråter inte ens framför människor jag känner, hur ska jag då göra de framför främlingar? 

always be kind.

Gillar

Kommentarer

Pernilla Hansson
,
Lilla hjärtat, så fint o ärligt skrivet! ❤️Va underbart att få prata med dig förut.
Du känns så nära med ändå så långt bort som jag skrivit till dig tidigare. 😘

Det kommer bli bättre o jag vet att du fixar detta!!! 😍Du är stark. Det vet du redan om.
O man får älska sitt tråkiga hemmaliv hur mycket som helst. Det är endast en själv som kan bestämma vad som är bäst för en. 😘

Puss från mamsen❤️