IN MY HEAD

MY AMERICAN LIFE, MY THOUGHTS

Kollade igenom mina utkast här på bloggen och fastnade på detta när jag bläddrade förbi. Att detta var nästan ett år sedan, tänk va tiden har gått fort. Saknar det så mycket, samtidigt som jag är så glad över att jag åkte hem. Här får ni ett oredigerat inlägg som skrevs 03.15 15 oktober 2016. Efter att ha läst igenom de så inser jag hur dåligt jag faktiskt mådde, men inser även hur bra jag hade det tillsammans med Melissa. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne där över, min trygga klippa <3

Då mina tankar som jag hade under veckan då jag köpt min biljett och visste att jag skulle komma hem men inte berättade för någon annan än mamma var svåra att dela med mig sig av just då, så ni får ta del av dem nu istället. För jösses vad tankar jag hade..


Tisdag 11/10

Redan igår var jag helt hundra på att jag skulle avsluta programmet och åka hem, när jag låg i sängen och kollade på flygbiljetter kände jag mig så himla lycklig. Jag kände den där lyckan jag hade velat känna här över hela tiden, som visade sig bli tvärtemot. Egentligen har jag vetat hela tiden att dagen snart skulle komma då jag skulle göra detta. Men det var inte förrän igår som jag låg i min säng med tårarna forsandes ner för kinden, ögonen så tårfyllda att jag knappt kunde tyda vad som stod på dataskärmen och insåg vilket det bästa beslutet var. Hittade den perfekt biljetten och gick till sängs med ett leende på läpparna..

När jag vaknade idag var mamma den första jag skrev till och det var så skönt att se det meddelandet skickas iväg. "Mamma, det är dags för mig att komma hem. Jag avbröt precis programmet och ska boka en flygbiljett." Så som hon kämpat att få mig att stanna och så som jag kämpat för att stanna. Men ändå så var det så skönt att se meningen "Gumman, om det är de som känns bästa så tycker jag du gör helt rätt i de.". Det var så skönt att ha någon som äntligen sa att jag kunde komma hem, att jag inte behövde kämpa mer. Även fast jag är tacksam att alla har fått mig att kämpa, för hade nog inte ens klarat en vecka annars.

När min area director Dagmar ringde upp mig för att prata om att jag ville åka hem förväntade jag mig världens jobbigaste samtal. Men det var så lättande, bröt ihop fullständigt och bara grät. Och trots att jag aldrig träffat henne så var hon fantastiskt stöttande och tröstade mig, mådde så bra efteråt. Mejlade även den senaste värdfamiljen jag pratat med om att jag bestämt mig för att åka hem. Och för första gången på över en månad kände jag mig så glad och lättad. En sån obeskrivlig känsla, istället för att gråta sorgsna tårar var det nu lyckliga tårar.

Det jobbigaste nu var att smsa Melissa och berätta att jag har bokat min biljett hem till Sverige. Hon fattade ingenting, hade ju verkat så glad sen jag gick in i rematch. Men i bakhuvudet hade jag ju hela tiden att jag ville åka hem, så det är klart att jag är gladare. Men hoppas hon förstår mig på något sätt. Det är vi mot världen här över, vi har spenderat varje helg tillsammans i över en månad. Kommer nog ta ett tag innan jag inser att jag inte har en tågresa 45 minuter bort längre.

Med tanke på att jag valde att avbryta programmet så får jag ju stå för flygbiljetten hem själv. Och då man inte är allt för rik som au pair så var jag ju tvungen att hitta en så billig resa som möjligt. Hade dock lite undan sparat från förra lönen i Sverige ifall detta skulle hända. Så det billigaste jag kunde hitta och smidigaste var att först flyga från Chicago till Boston och byta flyg där till Köpenhamn, sen väl i Köpenhamn ta Öresundståget hem. Det gjorde att resandet blev ungefär 10 h kortare och 1000 kr billigare, ibland är jag bra smart.

Onsdag 12/10

Det känns som tiden går så fruktansvärt långsamt helt plötsligt, som att den står still. Vaknade med ett leende på läpparna och med världens bästa känsla i kroppen, med vetskapen att om en vecka är jag hemma i Sverige. Det svåra är dock att meddelanden om hur jag mår och hur det går med rematchen börjar trilla in nu. Hatar ju också att ljuga, men vad ska man göra. I första hand gör jag ju det för att överraska dem där hemma.. Men gör det också för att jag inte orkar med alla frågor just nu, eller att folk försöker övertala mig till att stanna. Har utstått mycket av det de senaste ändå. Därför är det bättre att låtsas som att allt är kanon och att man har en familj på gång så får det hellre bli en chock på hemmaplan.

Torsdag 13/10

Jag och mamma är i fullgång med planerna om att överraska alla där hemma. Och hon tycker fortfarande det är jobbigt att ljuga, hon håller inte koll på vad hon säger till vem och tror hon kommer hamna i helvetet för att hon ljuger.. haha. Försöker lugna henne med att det är "lögner" för en bra orsak, vet dock inte om jag lyckas så bra. Imorgon jobbar jag äntligen min sista dag, ska bli så skönt.

Fredag 14/10

Äntligen fredag och dags för min sista jobbdag. Låt den gå riktigt fort, så kan jag jubla sen. Har nästan packat klart allt, har bara de sista som jag kommer använda i helgen som ska packas ner. Fick även åka och köpa en svindyr resväska häromdagen för att få med mig allt. Så betalade extra på flyget för att få ha en till väska. Dock bara på flyget från Boston till Köpenhamn, så måste hitta vart jag kan göra det från Chicago till Boston också. Så skönt att det börjar närma sig nu. Helgerna går ju alltid så fort när man har roligt, så hoppas denna också gör det så jag får åka hem snart.

När man ligger i soffan hemma hos Melissa och bestämmer sig vid klockan elva på kvällen att man vill åka till en bar och dricka lite cola och bara prata, då inser jag hur mycket jag kommer sakna henne. Detta är inget vi kan göra när jag är hemma, så tråkigt verkligen. Och att sitta i bilen och åka i mörkret ner till downtown och sjunga med till musiken på radio och helt plötsligt höra Melissa sjunga fel och säga "oh shit", det kommer inte längre hända. Men det är samtidigt dessa stunderna som fått mig att få bättre här över, att jag har haft henne vid min sida. Vi kom även fram till att på måndag när vi ska ha min avskedsmiddag så kommer vi gråta, för efter ha spenderat varje helg tillsammans kommer de bli känslomässigt då vi kommit varandra så nära. Hon är utan tvekan en av dem närmsta jag har och kan berätta allt för, iallafall på samma nivå som alla mina andra bästa vänner.

Lördag 15/10

Att vakna upp sista helgen tillsammans på evigheter och äta frukost tillsammans i hennes kök är något jag kommer sakna. Värmen från hennes värdfamilj och hundarna, att känna sig så välkommen är en underbar känsla. Att åka igenom Chicago's suburbs och titta på alla drömhus är en otrolig känsla, det är så jag vill bo en vacker dag.

Söndag 16/10

Snacka om noll söndagsångest här, är ju ledig hela dagen imorgon och nu är det bara två dagar kvar tills jag åker hem. DEN KÄNSLAN! Ska inte röra ett finger idag, förutom att ligga i sängen och packa klart så mycket som är möjligt.

Måndag 17/10

Min sista dag i Chicago och vad händer? Min telefon går sönder. Jag ska alltså lyckas ta mig hela vägen hem till Sverige utan telefon. Är det ens möjligt? Återstår att se. Kanske hamnar långt åt helvete fel eller inte ens kommer från Chicago. Tur jag har datorn iallafall.. Att jag ska åka hem imorgon, så skönt. Mindre skönt att jag inte är hemma förrän på onsdag eftermiddag dock.

Tisdag 18/10

ÄNTLIGEN!!! Som jag räknat ner dagarna. Väskorna är packade, jag har ätit frukost och gjort mig iordning. Nu är det bara att vänta på ubern och sen åka till flygplatsen.

always be kind.

Gillar

Kommentarer

Pernilla Hansson
,
Du gjorde sååååå rätt i att komma hem ❤️ Det va riktigt smärtsamt att vara här hemma i Sverige o du så långt ifrån mig när du mådde så dåligt!