Tänkte länge på hur jag skulle utmana mig själv denna veckan och kunde inte kommit på något som jag skulle hinna med på så kort tid. Men så kom jag på att jag faktiskt utmanade mig själv redan i fredags utan att vara medveten om det. Jag har väldigt svårt att säga till när jag tycker något är fel, det kan vara allt från att någon går före i kön till att någon säger något elakt till någon annan på bussen. Det har självklart alltid fallit sig naturligt att jag gör det när jag arbetat på skolan och något barn sagt eller gjort något elakt mot något annat barn, det har ju varit mitt jobb. Men så fort jag kommer utanför den zonen och det handlar om att säga till någon annan blir jag väldigt konflikträdd.

Så i fredagsmorse låg jag kvar i sängen lite innan jag gick upp för att äta frukost och kom in på Nicci Hernstigs Instagram och herregud hur människor kan bete sig. Har nog aldrig sett så mycket hat i någons kommentarsfält på Instagram, det var allt från hora till golddigger som kommenterades. Det som slog mig var att majoriteten av människor som skrev var killar i 12-15 års åldern, men även tjejer i samma ålder. Blir så förbannad på hur människor, vart försvann uppfostran? Vart är förebilderna som ska vara BRA förebilder istället för dåliga? Vad får en människa att kalla en annan människa hora. Kokade av ilska. Och där och då fick jag helt enkelt nog.

Så jag tog en del av de människorna som hade sitt namn på antingen sin profil eller som sitt användarnamn, letade upp dem på Facebook och hittade sedan deras föräldrar och skrev till dem. Någongång måste det banne mig vara nog och vi måste sätta ner foten och markera att detta inte är okej. Kan lova er att mitt hjärta slog i 290 och jag började inprincip svettas för jag gick utanför min comfort-zone, men jäklar va skönt det kändes efteråt att jag hade satt ner foten och sagt ifrån. Såg sedan att flera tjejer runt min ålder hade gjort samma sak och då känner man bara ännu mera POWER att man gör något bra och att man visar dessa människorna vad som är rätt och fel. Och att karma dessutom kan komma och bita en i rumpan så småningom. Detta var även en bra sak för min egna del, ett steg på vägen till den personen jag vill vara. Vill vara den personen som säger ifrån och står upp för både mig själv och andra. Därför kommer det vara nästa utmaning, att våga gå ännu mer utanför min comfort-zone och sikta på att bli den personen.

Så låt oss alla stå upp för både oss själva och andra, tänk vad fin värld vi hade kunnat få tillslut <3

Bilder lånade från Pinterest.

#nouwautumnchallenge

Lovade ju som sagt att uppdatera lite mer om hur min höst kommer se ut, då det inte riktigt framgått vad gör just nu och förstår att många är förvirrade när jag helt plötsligt jobbar på andra ställen än skolan. Så here we go!

Har ju sökt in till högskolan till hösten och är just nu reserv, så håller tummarna för att jag lyckas knipa en plats. Dem börjar inte kontakta reserverna som kommit in förrän 28 augusti, så ni kan ju förstå hur långsamt tiden går just nu. Så håll alla tummarna ni kan för att jag ska börja plugga till hösten! Vill så gärna börja plugga nu, det är dags. Speciellt nu när jag verkligen vet vad jag vill. Men med de sagt kommer jag ännu inte säga vad det är jag har sökt. Har sökt tre olika saker, men just nu hoppas jag mest på att komma in på mitt tredje val och mitt första val blev istället andra val.

Men fram tills jag vet mer hur det blir med skolan tar jag alltså lite ströjobb, för att ändå få någorlunda inkomst. Jobbade därför tisdag-fredag förra veckan på Cassels i Frölunda Torg och sedan hoppas jag ju som sagt in och hjälpte till på Harry's i lördags. Så har sagt till dem båda att jag gärna hoppar in så mycket som möjligt ifall de behövs. Och ska även kontakta lite skolor här i närheten, där jag kan hoppa in som vikarie. Det jag vet är iallafall att kommer jag inte komma in och börja plugga till hösten ville jag inte vara kvar i Öjersjö. Och det har absolut ingenting med skolan att göra, utan är helt enkelt trött på att pendla. Tar både tid och energi att pendla två timmar om dagen när man kan hitta något närmre.

Men iallafall, kommer ju såklart från och med denna veckan börja söka jobb. För vill ändå börja gardera mig för att hitta ett jobb ifall jag inte skulle komma in. Lite jobbigt att stå där annars om några veckor och börja söka, lika bra att börja redan nu så man isåfall kanske har några på gång när och om det blir dags. Så ja, nu har ni lite koll på läget. Och har ni något jobb som behöver lite extra just nu så är de bara att slänga iväg ett mejl, för som sagt just nu tar jag lite allt möjligt i väntan på svar.

WISH ME GOOD LUCK!

Bilder lånade från weheartit.

Finner inte ord som kan beskriva hur fruktansvärt det är att behöva läsa var och varannan dag att folk drabbas av tumörer, cancer eller liknande. Att det inte finns något hopp alls eller väldigt lite hopp, att dem ska behöva kämpa sig igenom sådana saker. Oavsett vem det är så är det hemskt, men det gör extra ont i mig när det drabbar barn. Hade hjälpt varenda en som drabbas om jag bara hade kunnat, men istället försöker man göra så gott man kan och bidra lite.

Här ovan ser ni 13-åriga Oscar Sajland, en helt vanlig pojke som spelar handboll på fritiden, har ett stort matintresse, gillar att hänga med kompisar och spela datorspel. Men allt detta kanske inte finns i hans liv om 1 år, för han kanske inte finns om ett år. Han har nämligen drabbats av en mycket aggressiv och snabbväxande hjärntumör (DIPG - Diffust Pons Gliom) och som det inte finns några behandlingsmetoder för i Sverige. Tumören växer i den känsliga hjärnstammen som är den huvudsakliga kommunikationsvägen för en rad livsviktiga nervsignaler mellan hjärnan och kroppen (andning, hjärtrytm, blodtryck etc.). Därför går den inte heller att operera bort. Oscar är alltså i akut behov av behandling!

Hans möjligtvis enda chans är en privat klinik i Monterrey i México. De har nämligen specialiserat sig på att behandla barn som får denna mycket aggressiva hjärntumör. På detta privata sjukhus behandlas barn från hela världen framgångsrikt och det finns goda exempel på att behandlingen både bromsar och botar. För att rädda Oscar måste dem alltså åka till México. Det är bråttom och dem måste åka NU!

Kliniken i Monterrey, México behandlar med erkända metoder och godkända preparat på ett sätt som inte sker någon annanstans i världen. Metoden innebär två olika behandlingar - intraarteriell kemoterapi dvs. att cytostatika injiceras direkt in till det område i hjärnan där tumören sitter, och immunterapi dvs. att kroppens eget immunförsvar bekämpar cancercellerna. Kliniken i México har varit oerhört framgångsrik med denna unika metod som hjälper och botar barn på ett sätt som aldrig tidigare har skett. Som ger barn och deras föräldrar ett hopp om en annan, ljusare framtid.

Behandlingen för att rädda Oscar kostar oerhört stora summor pengar och tar lång tid, ca 1 år. Varje behandling beräknas kosta ca $15500 (ca 130 000 kr) plus sjukvård, resor och boende. Detta skall ske minst var 3:e vecka. Enligt de förhandsberäkningar de har från kliniken i México beräknas bara själva behandlingarna kosta över 3 miljoner svenska kronor.

Ja, det är mycket pengar och mer än vad dem själva kan få ihop. Men att låta pengar vara ett hinder för Oscars liv finns inte i deras värld. Det finns nog inte i någon förälders värld. Så varenda litet bidrag är bättre än inget och har ni härmed orkat läsa ända hit tycker jag att ni kan swisha en liten summa som kanske inte betyder något för er, men som betyder så mycket för Oscar och hans familj.

Så håller vi tummarna för att dem får ihop tillräckligt med pengar och att Oscar kommer få leva ett långt och friskt liv <3

Ni kan antingen gå in HÄR eller swisha till hans pappa Göran Sajland på telefonnummer 070-626 54 78.

#saveoscarsajland