Strong to long

MY THOUGHTS

Är det något jag tycker är jäkligt jobbigt är när jag har skrivit något på bloggen som handlar om något känsligt för mig och någon sedan frågar "vad menar du med de på din blogg, är du ledsen eller något?". När jag får den frågan kan jag inte bara ljuga personen mitt upp i ansiktet och säga något annat utan säger såklart anledningen. Men det jobbiga är att jag skriver de på bloggen för att skriva ut mina känslor istället för att ta upp de och prata med någon om dem. Jag är inte direkt den personen som gillar att visa eller prata om känslor, jag kan verka hur glad och positiv utom som helst men ha ett jävla helvete inombords och gråta när ingen annan ser. Det är väl de negativa med att jag är stängd som en mussla, att när de väl brister så är det inte lite. För jag har ingen jag berättar saker för..

Så om jag helt plötsligt skulle börja gråta över en liten skit sak som är så töntigt att man inte ens bör gråta över de så gråter jag oftast inte över den saken, utan jag gråter för allt som tynger mig och har gjort ett bra tag. Som t.ex. på handbollen, går de sin dåligt för mig i målet så kan jag få tårar i ögonen. Och det beror överhuvudtaget inte på att jag är dålig, utan de är för att jag har så jäkla mycket annat att tänka på. Mitt liv kanske verkar frid och fröjd här på bloggen, men kan säga som såhär..... långt ifrån. Det är flera dagar jag bara vill begrava mig själv i sängen och aldrig mer vakna upp, istället för att känna att jag har ett hål i mitt hjärta som inte vill läka.

Tänka sig att jag nu öppnar mig för några hundra kända och okända människor, men jag kan inte ens ta det med någon face to face. Ibland känns de nästan som att jag är en fånge i min egna kropp, att jag vill bara skriva ut alla mina tankar, känslor och åsikter. Men istället håller jag tyst, för att om de bara är jag som vet om dem så är de bara jag som mår dåligt av de, men om jag öppnar mig så får flera ta del av min smärta. Jag känner att jag behöver komma härifrån och tänka på annat och bara försöka hitta mig själv. Och jag har hela tiden tänkt på andra, att jag kan inte lämna lilla Kungsbacka för då sviker jag människor i min omgivning. Under den tiden jag har haft tankarna på att få alla andra att må bra så har jag glömt bort mig själv, vad jag vill och vad jag kan.

Jag vill inte ha den känslan om 10 år att om jag ändå gjorde de eller varför gjorde jag inte så, jag vill inte sitta där om några år och veta att om jag bara hade tänkt på mig själv en sekund så hade jag kunnat uppleva saker som jag hade haft med mig hela livet. Familjen är alltid något som består, allting annat här i världen växer i princip på träd. Och dem som verkligen älskar än kommer fortfarande finnas kvar där för en i vått och torrt om dem är äkta. Kan inte ens förstå att jag inte förstått detta innan eller ens tänkt på de, men jag har min fina vän Nathalie att tacka för de. Hon fick mig allt att tänka klart och sedan har även andra saker pushat och visat att man verkligen ska följa sina drömmar! Så från och med nu så ska jag följa mina drömmar och göra som jag vill, för jag tänker inte sitta där när jag är gammal och gaggig och tänka på allt jag kunnat göra... 

 

Gillar

Kommentarer